Besviken
Blir så jävla besviken när folk inte uppskattar när man lägger ner tid på folk för att muntra upp dem, och man inte får ett piss tillbaka. Vet inte hur jag ska göra längre! Jagmenar, mitt liv är fan inte bra som det är nu, jag har lekt human voododoll hos läkaren imorse, mår dåligt och får aldrig ta det lugnt. Ändå har folk mage att klaga på saker jag gjort, och jag hoppas fan att man känner sig träffad, för jag ger allt och får nästan inget tillbaka. Och jag menar inte att jag är besviken på att jag ger presenter etc, för det är MITT val att göra, jag förväntar mig aldrig ngt tillbaka. Men när jag ger folk tid och gör saker för dem och jag ändå inte får ngt tillbaka, då kan jag bli lite besviken med rätta.
Det finns inte mycket positivt i mitt liv just nu, några få nära vänner, en pojkvän och en underbar familj. Jag är sjuk, mamma är sjuk och morfar ligger inne, och ändå försöker jag stå upp. Jag försöker att stå upp, och det är jävligt svårt ibland ska ni veta. Så snälla, ta emot det jag försöker att ge, för det är en stor del av glädjen och det lilla jag har...
Jag har inte gråtit sedan jag fick mina diagnoser, jag grät inte när mamma var på akuten och jag fick trösta min tioåriga syster, jag grät inte igår när jag ytterligare en gång fick förklara för min syster att morfar var påväg in till akuten. Jag får hålla inne mina känslor för att andra inte ska bli rädda eller ledsna.
Nästa gång något händer som jag blir besviken eller ledsen på, så kommer ni att märka det. Jag försöker att äta, men om man inte har tid att ens tänka på sigsjälv, utan få andra att må bra, så hinner jag inte. Nu ska jag försöka att få migsjälv att må bra, och detta genom att enbart dricka the. Och jag skiter i vad ni säger att jag ska göra, för jag ska överleva detta som jag gjort med allt annat!
Jag finns alltid här när andra behöver prata om något, jag har kompisar som ringer och gråter sent på nätterna och behöver råd i diverse frågor i livet, men vem lyssnar på MIG? Inte en enda kommentar på bloggen på mina sjukdomar, ingenting. På tisdag kväll flyttar jag, och jag vettefan om jag bloggar på någon månad då.
När jag börjar åka skidor kanske jag skaffar en blogg om mitt "nya liv" nära min pojkvän, nära skidbackarna och nära allt annat som jag gillar och bryr mig om. So what om jag kommer att flytta typ 50 mil norrut, jag hoppas att jag kommer att trivas där. Jag har min egen bil, min egen lägenhet och mitt eget liv som ska bli underbart!
Det finns inte mycket positivt i mitt liv just nu, några få nära vänner, en pojkvän och en underbar familj. Jag är sjuk, mamma är sjuk och morfar ligger inne, och ändå försöker jag stå upp. Jag försöker att stå upp, och det är jävligt svårt ibland ska ni veta. Så snälla, ta emot det jag försöker att ge, för det är en stor del av glädjen och det lilla jag har...
Jag har inte gråtit sedan jag fick mina diagnoser, jag grät inte när mamma var på akuten och jag fick trösta min tioåriga syster, jag grät inte igår när jag ytterligare en gång fick förklara för min syster att morfar var påväg in till akuten. Jag får hålla inne mina känslor för att andra inte ska bli rädda eller ledsna.
Nästa gång något händer som jag blir besviken eller ledsen på, så kommer ni att märka det. Jag försöker att äta, men om man inte har tid att ens tänka på sigsjälv, utan få andra att må bra, så hinner jag inte. Nu ska jag försöka att få migsjälv att må bra, och detta genom att enbart dricka the. Och jag skiter i vad ni säger att jag ska göra, för jag ska överleva detta som jag gjort med allt annat!
Jag finns alltid här när andra behöver prata om något, jag har kompisar som ringer och gråter sent på nätterna och behöver råd i diverse frågor i livet, men vem lyssnar på MIG? Inte en enda kommentar på bloggen på mina sjukdomar, ingenting. På tisdag kväll flyttar jag, och jag vettefan om jag bloggar på någon månad då.
När jag börjar åka skidor kanske jag skaffar en blogg om mitt "nya liv" nära min pojkvän, nära skidbackarna och nära allt annat som jag gillar och bryr mig om. So what om jag kommer att flytta typ 50 mil norrut, jag hoppas att jag kommer att trivas där. Jag har min egen bil, min egen lägenhet och mitt eget liv som ska bli underbart!
Kommentarer
Postat av: Becca
Du vet att du alltid har mig (hur klyschigt det än låter).
Kärlek och kramar
Postat av: Frida
svar Becca: Ja, det vet jag, och jag finns här för dig med! Kramar
Postat av: Micke
Jepp och du har mig me, ibland iaf ;)
Postat av: Frida
svar Micke: Jo, jag vet... frågan är bara om detta är kompismicke eller pojkvänsmicke :S :P
Postat av: Micke
Näpp de vet man aldrig....
Postat av: Frida
svar Micke: Antar att det är min pojkvän... men man vet aldrig!
Trackback
