Besviken
Idag har det varit en svår dag i mitt lilla insnöade liv här i lilla jantelagslandet Sverige. Vaknade av ovanligt äckliga mardrömmar som förstörde verkligen resten av dagen. Försökte få upp mitt humör men det lyckades inte på något sätt, inte ens med två Ballerina-kex. Ballerina-kex.... bara ordet får tankarna att snurra hejvilt. Det sista jag behövde just nu var detta. Har gråtit idag, en hel massa faktist, det är så många känslor som behöver få utlopp och det känns inte som att någon i hela världen lyssnar på mig. Jag är som en liten osäker 12-åring i en säker 20-årings kropp. Många tror att jag är glad och utåtriktat men egentligen är mitt pratsamma yttre bara ett skal för osäkerheten inuti mig. Tusen frågor som på något sätt försöker samsas inuti mitt huvud och egentligen ingen som någonsin har tid att lyssna på dem, eller för all del veta svaret.
Jag vet heller inte vad jag gör uppe denna tiden på dygnet, kanske försöker jag strukturera ett mentalt rutnät av planerade tankar som jag sedan ska försöka nysta ut vid senare tidpunkt. Kan jag inte bara ha tid nu? Varför tar jag mig inte en semester någonstans utan några andra och bara tänker? Varför inte göra en Siddharta Guatama, eller hur det nu stavas, och sitta under ett träd och filosofera innan man inser vad livet och döden går ut på?
Skulle verkligen behöva en duktig hobby-psykolog som kan räta ut allt. Någon som inte visste vem jag var och som sa precis vad han/hon tänkte utan att dölja sina tankar eller åsikter. Varför ska folk vara så himla försiktiga? Skit i om det sårar; sanning är sanning.
Och varför i herrans namn skall ett visst namn få tankarna att gå i spinn? Varför gör det lite ont i hjärtat varje minut jag är utan honom? Varför ska just jag känna såhär just nu? Kunde det inte väntat lite? Till hösten eller så.
Och varför snöar det? Varför dör alla människor? Varför försvann min systers kaniner spårlöst i fredags? Varför orkar jag inte träna mer och varför gillar ingen mig? Varför vågar jag inte vara mig själv? VARFÖR?????
Antar att ni verkligen inte orkat läsa allt dethär, och för er som har läst det så kan jag bara ursäkta alla mina tankar. Var tvungen att få utlopp för allt på en gång, som en verbal diarée som på något sätt var tvungen att komma ut i en tyst skriven form.
Jag har alla mina privata tankar skrivna i en liten svart bok i handväskan, någon dag kanske jag vågar visa detta för någon som står mig närmre än vad någon gör just nu. Kanske ett barn, kanske ett barnbarn. Men vem vet, jag kanske inte ens kan få barn. Och varför har just jag den sjukdomen?
Fan, nu kom tårarna igen.... förlåt!
Jag vet heller inte vad jag gör uppe denna tiden på dygnet, kanske försöker jag strukturera ett mentalt rutnät av planerade tankar som jag sedan ska försöka nysta ut vid senare tidpunkt. Kan jag inte bara ha tid nu? Varför tar jag mig inte en semester någonstans utan några andra och bara tänker? Varför inte göra en Siddharta Guatama, eller hur det nu stavas, och sitta under ett träd och filosofera innan man inser vad livet och döden går ut på?
Skulle verkligen behöva en duktig hobby-psykolog som kan räta ut allt. Någon som inte visste vem jag var och som sa precis vad han/hon tänkte utan att dölja sina tankar eller åsikter. Varför ska folk vara så himla försiktiga? Skit i om det sårar; sanning är sanning.
Och varför i herrans namn skall ett visst namn få tankarna att gå i spinn? Varför gör det lite ont i hjärtat varje minut jag är utan honom? Varför ska just jag känna såhär just nu? Kunde det inte väntat lite? Till hösten eller så.
Och varför snöar det? Varför dör alla människor? Varför försvann min systers kaniner spårlöst i fredags? Varför orkar jag inte träna mer och varför gillar ingen mig? Varför vågar jag inte vara mig själv? VARFÖR?????
Antar att ni verkligen inte orkat läsa allt dethär, och för er som har läst det så kan jag bara ursäkta alla mina tankar. Var tvungen att få utlopp för allt på en gång, som en verbal diarée som på något sätt var tvungen att komma ut i en tyst skriven form.
Jag har alla mina privata tankar skrivna i en liten svart bok i handväskan, någon dag kanske jag vågar visa detta för någon som står mig närmre än vad någon gör just nu. Kanske ett barn, kanske ett barnbarn. Men vem vet, jag kanske inte ens kan få barn. Och varför har just jag den sjukdomen?
Fan, nu kom tårarna igen.... förlåt!
Kommentarer
Trackback
