Älskad/hatad
Idag har jag haft den överlägset värsta dagen i mitt liv... Efter tre timmars sömn och en orolig tågresa från älskade Göteborg till Kalmar ringer mamma och meddelar att min yngsta syster tvingats åka in på akuten efter en olycka; ett brännbollsträ i huvudet.
Försökte att skingra tankarna men ibland känner jag bara hopplöshet. Oavsett hur älskad jag är av vissa uppväger inte detta att jag fortfarande känner mig avskydd av 99 % av folk omkring mig. Jag orkar ibland inte tänka positivt utan gräver ner mig i ett stort hål.... eller så är det bara sömnbristen som gör sig påminnd. Tre timmars sömn av 72 timmars vakenhet är aldrig bra.
Jag behövernågon som bryr sig, någon (utanför familjen), som vill krama om mig i svåra stunder, någon som trots min ledsamhet försöker förklara hur ljust mitt liv oftast är.
Hoppas att morgondagen (dagen...) blir bättre. Är trött på att känna hopplöshet...
Update: Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att hitta den rätte!
Kommentarer
Trackback
