Hemma borta? Eller borta hemma?
Jag vet inte längre vad Göteborg betyder för mig, är det kärlek eller ångest? Staden minner om så mycket fina minnen, men samtidigt om mina jobbiga år. De fina, fina minnerna av vänner under ett stort träd i hällregnet i Vasaparken, de långa kopparna thé på café Garbo, promenaderna utmed älven och roséglasen på stadsteaterns veranda ljumma sommarkvällarna. Men så finns även minnena av åren med mobbing, svek och misshandel.
Idag, när tåget började närma sig Göteborg, så råkade jag kolla ut genom fönstret just när vi åkte förbi en container. En container som rörde upp många känslor i mig, containern där jag och Sebastian brukade gå över tågrälsen till hans hus när vi inte orkade gå över på den riktiga övergången. Minnena från vår tid tillsammans bubblade upp och jag är så tacksam över mitt liv och hur underbart det har blivit.
Vi var tillsammans för två år sedan och det slår mig än idag hur ung och naiv jag var... jag sa att jag älskade honom, mest för att behålla honom, för att hålla honom nära. Jag älskade honom aldrig, jag var alldeles för ung.
Jag flydde staden dendär septemberdagen, bestämde mig för att fly från alla jobbiga minnen och svek. Sebastian blev tillsammans med en av våra goda vänner och jag flydde för att åka skidor. Ett halvår tog det, endast en gång var jag tillbaka i Göteborg och grät ofta för att jag saknade staden.
Väl tillbaka i Göteborg i april längtade jag bort igen... Den 6e september 2009 började den Frida jag är idag byggas. Den starka, galna Frida som var alldeles för vild för sitt eget bästa. Det jaget som jag alltid hållit inne i rädsla över att någon skulle säga något elakt. Tio år tog det, tio år av förtryck från folk i min egen ålder innan jag vågade bli mig själv. Brighton hjälpte mig. Jag kom tillbaka till Göteborg som en stark ung kvinna, om än lite för vild. Jag började se Göteborg i ett nytt, mer positivt ljus.
Jag ser fortfarande Göteborg som hemma, och så kommer det nog alltid att vara. Jag älskar att gå i allén och höra höstlöven prassla under fötterna, jag älskar lukten av färsk fisk i Saluhallen, jag älskar att sitta i trapporna vid Stadsmuseet och bara se spårvagnarna röra sig mot Lilla Bommen i horisonten.
Hur mycket jag än älskar Kalmar så får jag fortfarande hemlängtan alldeles för ofta, trots min underbara lilla lägenhet och mina underbara kalmarvänner. När jag sitter på tåget så gråter jag ofta när jag närmar mig Göteborg, för det är först då som jag känner kärleken. Kärleken till allt fint, och tacksamhet för allt livet gett mig.
Är hemma borta? Eller är borta hemma? Göteborg är inte längre den enda staden i mitt hjärta, Kalmar har kilat sig in längst in i vänster hjärtkammare. Ändå känner jag hemlängtan redan när tåget kör ut från Centralstationen mot Mölnlycke, Borås och bort mot andra kusten. Östkusten, där det inte finns något saltvatten, ingen sill, ingen allé med prasslande höstlöv, ingen Götaplats och inga roséglas på Stadsteaterns veranda.
Vem vet? Om fem år kanske jag skriver gott om Kalmar, för där finns ju trots allt.... ja, det får framtiden utvisa.
Idag, när tåget började närma sig Göteborg, så råkade jag kolla ut genom fönstret just när vi åkte förbi en container. En container som rörde upp många känslor i mig, containern där jag och Sebastian brukade gå över tågrälsen till hans hus när vi inte orkade gå över på den riktiga övergången. Minnena från vår tid tillsammans bubblade upp och jag är så tacksam över mitt liv och hur underbart det har blivit.
Vi var tillsammans för två år sedan och det slår mig än idag hur ung och naiv jag var... jag sa att jag älskade honom, mest för att behålla honom, för att hålla honom nära. Jag älskade honom aldrig, jag var alldeles för ung.
Jag flydde staden dendär septemberdagen, bestämde mig för att fly från alla jobbiga minnen och svek. Sebastian blev tillsammans med en av våra goda vänner och jag flydde för att åka skidor. Ett halvår tog det, endast en gång var jag tillbaka i Göteborg och grät ofta för att jag saknade staden.
Väl tillbaka i Göteborg i april längtade jag bort igen... Den 6e september 2009 började den Frida jag är idag byggas. Den starka, galna Frida som var alldeles för vild för sitt eget bästa. Det jaget som jag alltid hållit inne i rädsla över att någon skulle säga något elakt. Tio år tog det, tio år av förtryck från folk i min egen ålder innan jag vågade bli mig själv. Brighton hjälpte mig. Jag kom tillbaka till Göteborg som en stark ung kvinna, om än lite för vild. Jag började se Göteborg i ett nytt, mer positivt ljus.
Jag ser fortfarande Göteborg som hemma, och så kommer det nog alltid att vara. Jag älskar att gå i allén och höra höstlöven prassla under fötterna, jag älskar lukten av färsk fisk i Saluhallen, jag älskar att sitta i trapporna vid Stadsmuseet och bara se spårvagnarna röra sig mot Lilla Bommen i horisonten.
Hur mycket jag än älskar Kalmar så får jag fortfarande hemlängtan alldeles för ofta, trots min underbara lilla lägenhet och mina underbara kalmarvänner. När jag sitter på tåget så gråter jag ofta när jag närmar mig Göteborg, för det är först då som jag känner kärleken. Kärleken till allt fint, och tacksamhet för allt livet gett mig.
Är hemma borta? Eller är borta hemma? Göteborg är inte längre den enda staden i mitt hjärta, Kalmar har kilat sig in längst in i vänster hjärtkammare. Ändå känner jag hemlängtan redan när tåget kör ut från Centralstationen mot Mölnlycke, Borås och bort mot andra kusten. Östkusten, där det inte finns något saltvatten, ingen sill, ingen allé med prasslande höstlöv, ingen Götaplats och inga roséglas på Stadsteaterns veranda.
Vem vet? Om fem år kanske jag skriver gott om Kalmar, för där finns ju trots allt.... ja, det får framtiden utvisa.
Kommentarer
Trackback
