Har jag tappat en bit av migsjälv?


Once - Falling Slowly

Jag har funderat länge och väl på detta inlägget. Det värsta är att jag har fortfarande inte kommit på något svar på vad som har hänt. Jag pratade precis med en kompis om detta, och han sa att det bara visade att jag är mänsklig och att jag ibland är "fånigt hård" utåt sett. Det är säkert sant...

När jag var elva år blev jag känslomässigt väldigt sårad. Jag var väldigt ung, och väldigt dum. Jag var kär i en kille i klassen, han gillade mig också, och vi blev tillsammans. Lyckan av första pussen från min första pojkvän var total. Den underbara känslan varade i mindre än 24 timmar, då våra så kallade vänner förstörde allt. De sa till mig att han gjorde slut, och de sa till honom att jag gjorde slut. Jag blev så fruktansvärt sårad av detta, för jag var verkligen kär i honom. Och skammen sen, skammen över att ha lämnat något så dyrbart åt någon, för att det sen bara skall bli trampat på. Jag gick inte till skolan på en vecka efter detta.

Nu kanske detta låter som en petitess men det har satt sina spår. Sedan denna tidpunkt har jag haft väldigt svårt att visa kärlek till människor. Det är därför jag har det där "fånigt hårda skalet" som så få, om ens några, människor tar sig under. Jag vågar helt enkelt inte visa varma känslor, för jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad.

Det var alltså det den här killen gjorde, han tog sig under mitt skal. Han letade sig in och fick fram känslorna som jag inte har haft på nästan tio. Han fick mig sårbar. Jag säger inte att det är kärlek, för det tar lång tid att bygga upp, men han tände gnistan som väckte känslan till att vilja vara sårbar.

Jag kommer antagligen aldrig att träffa denna kille igen, jag skräms fortfarande alldeles för mycket av tanken på att bli sårad. Däremot så hoppas jag att jag någon gång får känna mig sårbar, men inte bli sårad. Att kunna ge mitt hjärta till någon och känna mig älskad över allt annat på jorden.

Jag måste få tacka denna kille som tog sig under mitt skal, för även om det kanske aldrig blir något så har du fått mig att låta mig känna mig sårbar igen. Tack!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0