Frida

Är väldigt fin just nu! Nyaste statusen på facebook är : "ok, so I accept that everyone does not accept that dressing up like a "German person" isn't scary enough! I'm just freaked out every time someone says a word in German, is that so hard to understand???"

Mår mycket bättre idag, och Emelie, Sanna, Josefin och jag har precis smyckat ut hela huset (fyra våningar) med toapapper, spindelnät och girlanger. Kommer att bli F to the EST!!! Försöker att peppa, även fast det är mycket kvar att göra! Wish me luck! Bilde rkommer imorgon!

Någonting är allvarligt fel just nu, jag sover konstant! Nu måste jag sova för natten, trots att jag vaknade vid tio imorse.... Hittade dock sista delen till min fina halloweenkostym idag!

Ojdå, efter förra inlägget så somnade jag som en stock! Och vaknade nu... Känns faktist inte okej överhuvudtaget! Vad ska man göra nu liksom? Diska är svaret! Diska och ha sjukligt tråkigt! Kanske ta en paus för paradise hotel. Får se llite...

Kan inte prata idag, min hals vill avliva sigsjälv... så sjukt illa! Och pluss detta så är det tentaplugg och ingen mat i kylskåpet. Någon som har lust att komma över med glass?

Nej, jag är inte bakfull, jag är sjuk! På riktigt! Har feber och min hals gör något så in i bänken ont. Har faktist lyckats pallra mig upp och göra tomatsoppa och nu ligger jag här i mina mjukiskläder och misärar mig. Kan inte någon snäll människa komma och bädda in mig i mitt täcke, sjunga en liten fin visa och sedan klappa mig på kinden när jag somnat?? Snälla?

Har haft en av de finaste kvällarna på länge, har återfått hoppet om mänskligheten... Jag känner mig inte totalt hatad av alla, undra om detta beror på att jag har dansat runt i magtröja??? Killar kanske gillar sånt? Även en liten fatty-bomm mage som min!

Hatar rubrikskrivande....

Åh, just nu är min kropp i upplösningstillstånd. Kroppen och hjärnan bråkar med varandra.

Sitter på en föreläsning och ämnet är väl sådär lagom intressant. Skönt med en snygg (eller ja... förhållandevis) föreläsare. Dumt att jag inte sminkade mig mer imorse, eller inte...

Har sån sjuk sömnbrist att det är helt galet! Orkar verkligen ingenting just nu....

Idag har jag varit frånvarande, dock mycket ofrivilligt!

Är helt slut, ska nana nu... Efter att ha provat 80-talsoutfitten inför festen på lördag! Natti!

Oh, vill inte lämna sängen för att gå till universitetet. Har verkligen noll energi kvar i kroppen idag.  Blir väl en avocado och tranbärsjuice till frukost och en snabbdusch innan cykelfärden. Ser inte fram emot sex timmar föreläsning om "International business studies" idag, hur intressant det än må vara....

Jag pushar alltid migsjälv till 100% när jag ska göra någonting, och nu var det på gymmet som jag råkade göra det igen; jag svimmade. Jag blir så peppad av både migsjälv, mina träningskompisar och tränarna. Måste börja känna på hur kroppen mår... Ska sova snart för att få kroppen att må bättre!

Gamla Frida is back... kanske bara lite uppmärksamhet som behövdes! Och eh, det kanske är det faktum att jag och min grupp fick högsta betyg på uppsatsen vi skrev som jag mår bättre. Eller det faktum att jag nu har börjat träna och har endorfiner som åker runt i kroppen.

Har en liten tillfällig svacka just nu, skall lösa den genom att ha en beauty-night och lite shopping.

Idag har jag haft den överlägset värsta dagen i mitt liv... Efter tre timmars sömn och en orolig tågresa från älskade Göteborg till Kalmar ringer mamma och meddelar att min yngsta syster tvingats åka in på akuten efter en olycka; ett brännbollsträ i huvudet.

alla på liseberg, migsjälv, mina vänner och min familj... puss

Jag vet inte längre vad Göteborg betyder för mig, är det kärlek eller ångest? Staden minner om så mycket fina minnen, men samtidigt om mina jobbiga år. De fina, fina minnerna av vänner under ett stort träd i hällregnet i Vasaparken, de långa kopparna thé på café Garbo, promenaderna utmed älven och roséglasen på stadsteaterns veranda ljumma sommarkvällarna. Men så finns även minnena av åren med mobbing, svek och misshandel.

Idag, när tåget började närma sig Göteborg, så råkade jag kolla ut genom fönstret just när vi åkte förbi en container. En container som rörde upp många känslor i mig, containern där jag och Sebastian brukade gå över tågrälsen till hans hus när vi inte orkade gå över på den riktiga övergången. Minnena från vår tid tillsammans bubblade upp och jag är så tacksam över mitt liv och hur underbart det har blivit.

Vi var tillsammans för två år sedan och det slår mig än idag hur ung och naiv jag var... jag sa att jag älskade honom, mest för att behålla honom, för att hålla honom nära. Jag älskade honom aldrig, jag var alldeles för ung.

Jag flydde staden dendär septemberdagen, bestämde mig för att fly från alla jobbiga minnen och svek. Sebastian blev tillsammans med en av våra goda vänner och jag flydde för att åka skidor. Ett halvår tog det, endast en gång var jag tillbaka i Göteborg och grät ofta för att jag saknade staden.

Väl tillbaka i Göteborg i april längtade jag bort igen... Den 6e september 2009 började den Frida jag är idag byggas. Den starka, galna Frida som var alldeles för vild för sitt eget bästa. Det jaget som jag alltid hållit inne i rädsla över att någon skulle säga något elakt. Tio år tog det, tio år av förtryck från folk i min egen ålder innan jag vågade bli mig själv. Brighton hjälpte mig. Jag kom tillbaka till Göteborg som en stark ung kvinna, om än lite för vild. Jag började se Göteborg i ett nytt, mer positivt ljus.

Jag ser fortfarande Göteborg som hemma, och så kommer det nog alltid att vara. Jag älskar att gå i allén och höra höstlöven prassla under fötterna, jag älskar lukten av färsk fisk i Saluhallen, jag älskar att sitta i trapporna vid Stadsmuseet och bara se spårvagnarna röra sig mot Lilla Bommen i horisonten.

Hur mycket jag än älskar Kalmar så får jag fortfarande hemlängtan alldeles för ofta, trots min underbara lilla lägenhet och mina underbara kalmarvänner. När jag sitter på tåget så gråter jag ofta när jag närmar mig Göteborg, för det är först då som jag känner kärleken. Kärleken till allt fint, och tacksamhet för allt livet gett mig.

Är hemma borta? Eller är borta hemma? Göteborg är inte längre den enda staden i mitt hjärta, Kalmar har kilat sig in längst in i vänster hjärtkammare. Ändå känner jag hemlängtan redan när tåget kör ut från Centralstationen mot Mölnlycke, Borås och bort mot andra kusten. Östkusten, där det inte finns något saltvatten, ingen sill, ingen allé med prasslande höstlöv, ingen Götaplats och inga roséglas på Stadsteaterns veranda.

Vem vet? Om fem år kanske jag skriver gott om Kalmar, för där finns ju trots allt.... ja, det får framtiden utvisa.

Nu har jag äntligen fått tummen ur och inrett om i mitt rum och det känns bra, ni får bilderna när jag har knäppt dem!